Julgransplundring

I helgen hade vi julgransplundring. Granen klarade inte mer. När vi var små hade vi alltid flera plundringar. Hos oss, hos en moster, hos våra kompisars mamma, hos en moster till ... Jag förstår inte hur vi hann. Hur mammorna hann, både gå på plundringar och fixa. Hur som helst, numera är vi glada om vi har en plundring. I år blev den hos oss. Hade först inte tänkt att ha men vaknade på morgonen sista lediga dagen med hemsk ångest för att det var jobbdag dagen därpå och kände att jag behövde något att skjuta det hela framåt med. Bjöd raskt in en kompis till lilltjejen, syster med barn och kusin med barn. Samt övertalade sonen och mannen att delta.

Så vi lekte klassisk gömma nyckel (och det ÄR lika roligt som vuxen, prova), tipp och syltkrukorna. Och det är nu jag måste fråga er.

Har ni lekt den? Börjar tro att det bara är något som existerar i vår släkt för jag har inte hört någon annan som lekt den. Man gör så här: en har affär och en ska handla. Den som handlar går ut och den som har affär kommer överens med övriga om vilka syltsorter de är. Syltkrukorna får sitta på huk på golvet och så kommer den som ska handla in och säger att den vill köpa lite sylt. Frågar om det finns den och den och försäljaren säger om det finns eller ej. Finns det får köparen smaka genom att låtsassmaka på burkarna och när det är rätt säger man pip. Då kommer det roliga, syltburken får koppla grepp under benen med armarna så det blir som handtag och så ska den som handlar och föräsäljaren bära bort krukan. Det blir allra roligast när barnen ska bära de vuxna. Sen börjar man om tills alla syltkrukor är slut. Låter säkert helt knasigt, men det är kul.

Sen dansade vi runt granen, kastade ut den med sången: Nu är glada julen slut, slut, slut. Julegranen kastas ut, ut, ut. Men till nästa år igen, kommer han vår gamle vän. För det har han lovat. Och då när jag var liten så grät jag för jag tyckte det var så sorgligt.

Så fikade vi och hade fiskdamm. En på det hela taget lyckad tillställning.